Med det avslutar Per Gudmundson ett ledarstick i SvD, som tar sin utgångspunkt i uppgifterna om att Försäkringskassan inte hinner betala ut bostadstillägg i tid. Det är bara att instämma.

En genomsnittlig svensk får under sin livstid tillbaka ungefär 80 procent av sina skatter som subventioner eller transfereringar. Det är alltså bara 20 procent av skatterna som omfördelar mellan individer, resten omfördelar över tiden för samma individer. Uppenbarligen litar inte våra politiker på vår egen förmåga att spara i goda tider för att ha i säme tider. De borde fundera mer på det offentligas förmåga att leverera när det verkligen behövs.

När det offentliga - som i Sverige –  omsluter betydligt mer än hälften av ekonomin, kan det inte längre bli den trygga motvikten till svängningar i marknadsekonomin. I stället svänger den offentliga ekonomin med, och pressas å ena sidan av ständigt nya politiska utgiftsdrivande sk reformer och å andra sidan av ständiga sparkrav för att dämpa utgiftsökningarna. Resulatet blir att alltför mycket görs allt för dåligt. Och visst är det märkligt att det inte finns kapacitet att ge dem som har allra lägst inkomster de bidrag de till stor del själva betalat skatt till, men att det aldrig hänt att det saknats kapacitet att dra in skatt från dem…  

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Kommer ni ihåg TV-programmet ”Vem vill bli miljonär”? Till tonerna av ödesmättad musik stirrar en åldrad programledare in i kameran och undrar vem som vill bli miljonär. Själv minns han antagligen från sin barndom hur en miljonär betraktades som en ekonomiskt oberoende person. Marcus Wallenberg var miljonär – tillsammans med några tiotal andra framstående näringslivspersoner. Var man miljonär hade man makt och oberoende. Idag kan en miljonär inte köpa en etta i Stockholms innerstad för sin förmögenhet. Men det finns fortfarande en magisk klang i ordet miljonär. Vem vill inte vara miljonär?

Inte konstigt då att media uppmärksammar en rapport från SCB som publicerades i Almedalen och som visar att var femte svensk är miljonär.  Så många var ju inte med i TV. Och varje löntagare är väl medveten om svårigheten at spara ihop en miljon. Hur kan detta hänga samman? Svaret får man om man om som jag ber SCB att redovisa nettoförmögenheterna exklusive värdet av reala tillgångar. De reala tillgångarna består huvudsakligen av egen bostad, och om man bortser från värdet av den är det bara 3 procent av svenskarna som miljonärer. Flertalet av dagens svenska miljonärer har ingenting gemensamt med de 10 familjer som kommunistledaren C H Hermansson på 60-talet listade som de som styr Sverige. Dagens miljonärer har faktiskt mer gemensamt med forna tiders proletärer. Men de äger en bostad som de köpte för länge sedan, som de har amorterat ned lånen på och som på dagens överhettade bostadsmarknad har blivit en miljontillgång. Jag undrar hur många radhusägae som satt framför TVn och önskade att de skulle bli miljonärer utan en tanke på att de faktiskt redan var det!

SCB har naturligtvis rätt när man säger att var femte svensk över 20 år är miljonär – eller nästan rätt, eftersom det är 18 procent. Men det är lika rätt att av svenskaran som är under 55 år,  är det bara en procent som är miljonärer om man bortser från värdet av egen bostad. Vad säger då mest om verkligheten? Ni som är miljonärer kan ju tänka efter själva. Den som har en bostadsrätt i Stockholms innerstad på 80 kvm och lån på den på 3 miljoner kr är miljonär. Jag hoppas att det är till lite tröst när räntorna på lånen ska betalas!

Den som inte vill bli miljonär vill kanske bli miljardär. Skillnaden är nästan lika stor som skillnaden mellan en dag och tre år. Svenska språket saknar ett bra ord för den som kan leva på sin förmögenhet, men inte har sällat sig till miljardärernas lilla skara. Att vara miljonär är för många en ouppnåelig dröm. Men för många innebär det inget annat än att man blivit så gammal att man hunnit amortera ned lånen lite grann på sin bostad. Av de miljonärer över 20 år som SCB hittade var bara 11 procent yngre än 40 år. 64 procent var äldre än 55 år. Det är då lägenheten eller huset hunnit stiga i värde och en del av lånen betalats tillbaka. 

Visst vore det roligt om Sverige var fullt av miljonärer. Helst multimiljonärer som kunde leva på avkastningen av sitt kapital. Men den dystra sanningen är att nästan en tredjedel av svenskarna inte har något nettokapital överhuvudtaget – vare sig i banksparande, aktier eller bostad. Och för många av miljonärerna innebär miljonärsstatusen bara en oro över hur reavinstskatten ska bli när barnen ska sälja deras villa. Tänk om SCBs siffror verkligen speglade TV-pogrammets drömbild av en miljonär! Men för att komma dit behövs det en ekonomisk politik som är mer inriktad på att medborgarna ska bli rika och mindre fokuserad på att staten ska bygga upp så stora överskott som möjligt.