I ännu en studie har det visats hur utsatta en stor del av de svenska husållen är. Enligt Finansinspektionen kan inte vart femte hushåll hantera en oförutsedd utgift på 20 000 kr. Eftersom ytterligare en stor grupp hushåll är osäkra eller inte svarat är det bara sex av tio hushåll som säger att de kan klara en sådan oförutsedd utgift.

Det är inte några nya sensationella uppgifter Finansinspektionen kommer med. När ungefär 80 procent av svenskarna saknar finansiellt nettokapital är det inte förvånande att många hushåll också har svårt att klar en oförutsedd utgift på 20 000 kr. Däremot är det förvånande att hushållen i ett av världens rikaste länder finner sig i att ha det på det sättet samtidigt som staten formligen vadar i hushållens skattepengar.  Statens budgetöverskott i år beräknas bli hisnande 138 miljarder kr – över 15 000 kr per svensk. Utan den överbeskattningen skulle de flesta hushållen klara av en oförutsedd utgift på 20 000 kr. 

Det sägs alltid att svenskarna gärna betalar skatt till angelägna ändamål som vård och skola. Men varför går vi med på denna ständigt större förmögenhetsanhopning i staten? Tror vi att politikerna förvaltar våra pengar bättre än vi själva kan göra? Eller är det helt enkelt så att flertalet svenskar är omedvetna om att de betalar betydligt mer i skatt än vad som behövs? Är det inte dags att ta bort backventilen i skattesystemet så att pengar kan gå tillbaka till medborgarna när staten inte kan göra något annat med dem än att läga dem på hög? 

Förr i tiden skrämde prästerna bönderna till lydnad och arbetssamhet med helvetet. Numera, med den svaga kyrkligheten hos svenska folket,  fungerar väl inte det så bra. Men man kan ana en modern parallell: med rädslan för budgetunderskott och statsskuld kan politiker få svenskarna att bejaka överbeskattning och förmögenhetsanhopning i staten. När SvD fick in läsarnas reaktioner på vad intäkterna från försäljningar av statliga företag ska användas till, vill  en majoritet att statsskulden ska amorteras.  Svenskarna  minns  det sena 90-talets  skenande  statsskuld  och är rädda för en upprepning.  Det är utmärkt! Statens  finanser måste hanteras med ansvar.

En ansvarsfull hantering av statens finanser innebär dock inte att budgetöverskotten ska vara så stora som möjligt eller att statens förmögenhet ska vara så stor som möjligt. Statens finanser är beroende av hur den svenska ekonomin utvecklas. Och den är i sin tur beroende av att svenskarna arbetar, sparar och startar företag. Om förmögenhetsanhopningen sker i staten blir det mindre pengar över för medborgarna att användas som startkapital till företag. Om svenskarna överbeskattas får de mindre pengar över för att vidareutbilda sig eller klara omställningen till en ny ort där det finns arbete. Och som regeringsmedlemmar ständigt påpekar; om det inte lönar sig att arbeta blir det färre som arbetar. Och överbeskattning minskar som bekant lönsamheten i att arbeta. Ekonomisk politik kan inte bara drivas med sikte på de kortsiktiga effekterna på statsfinanserna, utan måste också ta hänsyn till effekterna på medborgarnas finanser. 

Riksgälden räknar i sin senaste rapport med att budgetöverskottet i år blir det största någonsin, 138 miljarder kr. Staten badar i pengar, vilket inte kan sägas om alla svenskar. Staten har ingen nettoskuld, vilket inte kan sägas om närmare en tredjedel av svenskarna. Varför då denna iver att ytterligare fylla på i statens sprängfyllda kassakistor?

I Sverige verkar minnet från det gamla fattiga bondesamhället var högst levande; det gäller att samla i ladorna under goda tider. Men varför samla i statens lador? Det är rätt att den svenska statsbudgeten är extremt konjunkturkänslig. I nästa konjunkturnedgång kommer statens finanser säkert se mindre lysande ut. Men det beror ju på att det offentligas andel av den totala ekonomin i Sverige är så extremt stor. Går det bra för Sverige går det bra för stat och kommuner. Går det dåligt för Sverige går det också dåligt för den offentliga sektorn. Den har helt enkelt blivit en så stor del av ekonomin,  att den inte kan utgöra en motvikt till utvecklingen i den privata sektorn. Men då är ju inte lösningen att staten fortsätter med sin dominernade roll, utan att den minskar sin andel av ekonomin. Och det gör den genom att föra över inkomster och förmögenhet till hushållen.

Att överlåta pengar till staten ökar inte hushållens trygghet utan minskar den. Ytterligare en lärdom av 90-talskrisen borde ha varit att det inte bara går att lita till det offentliga när det är kris i ekonomin. Hushållen behöver egna buffertar också. Och nu är Sverige i ett läge där det faktiskt är möjligt att också ge hushållen del av förmögenhetsbidningen.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Statliga företag, Svenskarnas förmögenheter

I Hallands nyheter föreslår signaturen ”Makten åt folket” på insändarplats att de statliga företagen ska delas ut till folket. Utmärkt! Ju fler vi blir som kräver tillbaka våra företag desto större är sannolikheten att vi ska lyckas!

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Statliga företag

I dagens SvD presenteras tre tydliga alternativ för försäljningen av statliga företag. Professor Lars Calmfors föreslår att staten ska sälja bolagen för att sedan köpa aktier i andra bolag – en svensk motsvarighet till den norska oljefonden. Mats Odell presenterar regeringens linje att sälja bolagen och amortera på statsskulden för att minska statskuldsräntorna och därigenom skapa utrymme för högre offentliga utgifter. Det tredje förslaget att dela ut företagen till det svenska folket presenteras av mig.

Att jag håller på mitt eget förslag torde inte förvåna. Företagen är det svenska folkets och då är det också rimligt att de delas ut till oss. Varför skulle staten, som Lars Calmfors föreslår, äga och förvalta en jättelik aktiefond? Är det inte bättre att medborgarna själva får äga aktier? Och om det behövs ökade offentliga utgifter, som Mats Odell pläderar för, ska man då inte begära väljarnas mandat för denna utgiftsökning? Just Mats Odell brukar ju vara noga med vilket mandat väljarna givit. Möjligen var jag slarvig före valet, men jag kan inte påminna mig att Alliansen gick till val på ökade offentliga utgifter.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Privatisering och återföring

Snart kommer de – sommarreportagen om dem som inte har råd med semester. Varje sommar kan vi läsa om familjer som inte har råd att åka på charterresa eller hyra sommarhus i skärgården. Och det finns naturligtvis många familjer – och ensamstående – som verkligen har det knappt med pengar och som inte kan göra något extra på semestern.

De här reportagen är väl en slags sommarpendang till julreportagen om uteliggare – poängen är att skapa eftertanke och medkänsla med dem som livet farit ovarsamt fram med. Och det kan säkert både behövas och vara bra.

Bland de som får fira semester på balkongen eller på en filt i parken finns det alltid några som arbetar heltid, men där det aldrig blir några pengar över. De springer i ett ekorrhjul där varje försök att ändra livssituationen genom ökade inkomster stupar på att inkomstökningar äts upp av bidragsminskningar och ökade skatter. De kommer aldrig över den tröskel som skulle kunna leda till ett bättre betalt jobb, ändrat boende eller en ny utbildning. Tänk om de människorna fick en rejäl slant så att de i ett slag kunde förändra sina liv! Regeringen sitter på den möjligheten genom de statliga företag som nu ska säljas ut. Bara de företag som ska säljas ut i den första omgången skulle kunna ge en tvåbarnsfamilj ca 80 000 kr – skattefritt.

En del kanske tror att de pengarna bara skulle slösas bort på en enda lyxsemester i livet. Och så skulle det säkert bli för en del. Men jag är övertygad om att många fler skulle använda pengarna på ett sätt som skulle hjälpa dem till en ekonomi som på lite sikt tillät bättre semestrar. Med 80 000 kr på banken kan man vidareutbilda sig och få bättre jobb. Med 80 000 kr som insats kan man köpa en bostadsrätt och få ned de löpande bostadskostnaderna. Med 80 000 som trygghet kan man flytta till en ny ort där man inte ständigt får gå arbetslös långa perioder. Med 80 000 kan man till och med starta ett eget företag i blygsam skala. Den som för fem år sedan hade satsat 80 000 kr i en genomsnittsportfölj på Stockholmsbörsen skulle idag ha 170 000 kr. Det går alltid att ändra sitt liv – med det skulle bli betydligt lättare för många människor om de fick en grundplåt till det!

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

I söndags skrev P J Anders Linder på SvD:s ledarsida om Mats Odells problem med försäljningarna av statliga företag, och i måndags tog Ljusnans Åsa Malmström upp problemen på Ljusnans ledarsida. Båda ledarskribenterna stöder finansmarknadsministern i  hans försök att minska det statliga ägandet.  Och båda riktar kritik mot det bristande politiska handlaget i den nuvarande hanteringen. Det som skulle kunna bli en offensiv och vinnande fråga för regeringen är nu på väg att reduceras till en skademinimeringsfråga.

Hur kan en regering som sitter på tillgångar värda minst 75 000 kr per svensk, och som har bestämt sig för att minska detta ägande, göra det utan att få några politiska och opinionsmässiga vinster? Det är en gåta. Det har sagts att ett av de vanligaste misstagen en regering gör är att koncentrera sig på tidigare regeringars misstag. Borgerliga regeringar har alltid beskyllts för att vara dåliga på att hantera statsfinanserna. Den här regeringen har uppenbarligen bestämt sig för att den åtminstone inte ska kunna beskyllas för det. Logiken blir då att budgetöverskotten aldrig kan bli för stora och statsskulden aldrig bli för liten. Men ekonomisk politik är inte bara till för staten utan också för medborgarna. Tänk om regeringen bestämde sig för att föra ut förmögenhetsbildningen till folket i stället för att koncentrera den till staten. Då skulle Mats Odell slippa sin golgatavandring och svenska folket skulle också få det lite lättare på den svåra vägen fram till nästa avlöningsdag.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Privatisering och återföring, Svenskarnas förmögenheter

I en färsk rapport från Svenskt Näringsliv, Att starta eller inte starta företag – det är frågan, har författarna Jonas Frycklund och Stefan Fölster undersökt varför en grupp företagare som sökt rådgivning hos Stockholms NyföretagarCentrum till slut valde att inte starta ett företag. Undersökningen visar att 44 procent av de potentiella företagarna som inte startade något företag, angav brist på kapital som skäl till detta. Kapitalbrist var därmed det viktigaste skälet till att företag inte startades. Över 70 procent sade också att de skulle starta ett företag om de vann 500 000 kr på lotteri.

Ytterligare en undersökning visar alltså att startkapital i näringslivet är viktigt för att företag ska startas, jobb ska skapas, och produktion och skatter ska öka. Ändå håller regeringen fast vid en strategi som innebär att staten ska spara i ladorna – på hushållens bekostnad – för att klara framtida problem med en åldrande befolkning. Men det enda som kan garantera att vi får råd att ta hand om en åldrande bfolkning på ett bra sätt är att den totala produktionen och skatteunderlaget i Sverige ökar.

Sveriges statsskuld, som inte är någon nettoskuld, kommer inom ett par år att ha minskat till rekordlåga 30 procent av BNP. Regeringen vill nu sälja delar av sitt företagsimperium för att ytterligare kunna minska statsskulden till 20 procent av BNP. Men det gör varken från eller till när det gäller förmågan att hantera en åldrande befolkning. Räntebetalningarna för staten på grund av denna extra amortering kommer bara att minska med 60-70 kr per månad och svensk!

De förhoppningsfulla entreprenörer som aldrig kunde starta ett företag på grund av kapitalbrist har ett delägande i de statliga företagen som är värt minst 75 000 kr. Ett gift par har egentligen 150 000 kr som de skulle kunna satsa i ett eget familjeföretag. Men de får inte tillgång till de pengarna för att regeringen vill lägga förmögenhetsbildningen i staten. Är det verkligen rimligt?

Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring, Svenskarnas förmögenheter