Jag har ägnat helgen åt att reparera en brygga i skärgården och haft gott om tid att då också fundera på torsdagens debatt i Kvällsöppet. Funderingar som inte i första hand gällde mina egna och mina meddebattörers insatser, utan mer svårigheterna att få till stånd en principiell och ideologisk debatt i en fråga som just är principiell och ideologisk.

Själva kärnan i skillnaden mellan socialistisk politik och liberal politik ligger i synen på marknadsekonomi och statligt ägande. Politiker med en socialistisk grundsyn ser marknadsekonomi som i grunden orättvis och ineffektiv. Det behöver inte innebära att den avfärdas i alla avseenden, vilket den ju faktiskt inte gjorts av svenska socialdemokrater. Men utgångspunkten är, att om det inte var så svårt att få en centralplanerad ekonomi med statligt ägande att fungera i praktiken, vore detta ett bättre alternativ. Men tuktade av erfarenheterna från verkliga socialistiska experiment, får socialister nöja sig med att reglera och direktstyra en marknadsekonomi så lång det går utan att effektiviteten i marknadsekonomin helt fördärvas. Eller som de själva numera säger: marknadsekonomin har fördelar, men bara om den tyglas av politikerna. Eller i klartext: vi vågar inte avskaffa markandsekonomin, men vi vill själva bestämma så mycket som möjligt i den.

För en liberal har marknadsekonomi ett egenvärde eftersom det är det enda systemet som är förenligt med privat ägande och stor individuell frihet – såväl ekonomiskt som politiskt. Varför är regeringen då så rädd för att ge sig in i ideologiska diskussioner? Varför hukar Mats Odell när Thomas Östros säger att regeringen vill privatisera av ideologiska skäl?

Det borde väl vara självklart att regeringen inte anser att det är bra att staten är Sveriges i särklass största företagsägare? Lika självklart som att en socialdemokratisk regering, stödd av vänsterpartiet och miljöpartiet, argumenterar för ett stort statligt ägande. Socialister vill att politiker ska kunna verka direkt som ekonomiska aktörer i ekonomin. Liberaler vill ha ett regelverk och institutioner som ger en väl fungerande marknadekonomi. Den socialistiska modellen ger stor makt åt politikerna att direkt styra i människors liv. Den liberala modellen ger stor makt åt medborgarna att själva styra över sina liv. Inte borde det väl vara så farligt att ställa väljarna inför de alternativen?

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Privatisering och återföring

Då ska Mats Odell, Thomas Östros och jag själv diskutera försäljningen av statliga företag. Det ska bli spännande. Thomas Östros och Mats Odell har redan mötts i debatter ett otal gånger för att upprepa argumenten för och emot statligt ägande. Frågeställningen måste kännas märklig för Mats Odell. Som företrädare för en borgerlig regering borde hans utgångspunkt naturligtvis vara att om det inte finns några argument mot privat ägande ska företagen ägas privat. Och eftersom till och med Thomas Östros sagt att de statliga företagen är hela svenska folkets egendom borde det väl vara naturligt att dela ut den egendomen till oss alla. Titta själva i morgon om ni tycker att det finns tunga argument emot det.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Göran Perssons ande svävar fortfarande över debatten om statsskulden. Den som är försatt i skuld är inte fri hävdade Persson som nybliven finansminister. Glömde han det när han köpte sin efterlängtade gård med hjälp av lånade pengar? Eller insåg han att en skuld som balanseras av en jordbruksfastighet som kan generera intäkter också skapar en viss frihet?

De, som i likhet med Robin Hood i kommentaren till mitt förra inlägg, oroar sig för Sveriges statsskuld skulle kunna ta till sig av Göran Perssons nya insikter. En statsskuld är inte ett problem om den balanseras av produktiva tillgångar. Och Sveriges statsskuld är inte en nettoskuld. Bara tillgångarna i de statliga företagen och AP-fonderna väger mer än väl upp statsskulden. Dessutom minskar statskulden snabbt även utan att intäkterna från försäljning av statliga företag används för att amortera den. Redan om tre år kommer Sveriges statsskuld att vara nere i ca 30 procent av BNP. Detta kan jämföras med genomsnittet för EU som låg på 62 procent år 2006. För Eurozonen var snittet 69 procent.

De företag regeringen nu bestämt att sälja beräknas ge 150 – 200 miljarder kronor i intäkter som ska användas för att amortera statsskulden. Det kommer att minska räntebelastningen på skulden med 65 kr per svensk och månad (räknat på 175 miljarder och en ränta på 4 %). Och 65 kr kan ju vara bra att ha om man är hungrig och behöver en rejäl hamburgare. Men nog skulle det vara bättre att få sin egen andel av dessa företags värde. Det skulle bli ungefär 20 000 kr per svensk. Och för övrigt är nästan en tredjedel av alla svenskar skuldsatta – och då är det tyvärr en nettoskuld det är frågan om.

Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring

På fredag är det den 25:e – ett magiskt datum för många svenskar – avlöningsdag! Den som planerar ett IKEA-besök och är stadd vid kassa bör passa på i början av veckan. På lördag lär det vara proppfullt. Trots att vi lever i ett av världens rikaste länder är det ebb i kassan för de flesta av oss i slutet av månaden. Men när månadslönen trillat in blir det rusning till affärerna och restaurangerna. Dalarnas Tidningar har beskrivit hur hjulen snurrar för fullt en gång i månaden. Hör gärna av er och berätta om era egna köerfarenheter under veckoslutet!

I Dagens Industri den 21 maj får Mats Odell bassning på debattsidan för att han inte kan räkna, av LO:s tidigare chefekonom P-O Edin. Det har onekligen ett visst underhållningsvärde. Men det är också lite beklämmande. Inte att finansmarknadsministern inte kan räkna, för det kan han nog – eller han har åtminstone medarbetare på sitt departement som kan räkna. Nej, det beklämmande är att Mats Odell har försatt sig i en position där han måste försvara försäljningen av statliga företag med ett ohållbart lönsamhetsargument. I stället borde han sagt som det är; regeringen säljer statliga företag därför att den inte är socialistisk och då inte heller anser att staten ska äga och driva företag. Då hade han också kunnat ta nästa logiska steg i resonemanget och säga att de statliga bolagen ska lämnas tillbaka till dem som finansierat uppbyggnaden av det gigantiska statliga företagsimperiet. Nämligen det svenska folket som tvingats betala skatter som sedan politiker lekt företagare med. Det hade varit en rejäl insats för ett mer liberalt och marknadsekonomiskt Sverige, som kunnat gjort honom till hjälte. Nu får Odell i stället finna sig i att bli uppläxad av en pensionerad räknenisse från LO på DI:s insändarsida. Också Odells partikamrater inser att det är ekonomiskt vansinne att sälja de statliga företagen för att amortera på statsskulden. Tyvärr har de kommit till slutsatsen att lösningen är nya utgiftsmöjligheter för staten – nämligen ökade satsningar på infrastruktur. Det kanske behövs – men då får väl någon annan statlig utgift maka på sig. De statliga företagen är ytterst folkets egendom och ska lämnas tillbaka till folket. Då kanske vi slipper köa på IKEA i slutet av månaden!

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Statliga företag, Svenskarnas förmögenheter

Mats Odell försöker slå tillbaka mot sina kritiker i en debattartikel i SvD. Eftersom han i huvudsak försvarar sig mot kritiken från förre näringsministern Tomas Östros, ställer Mats Odell tyvärr helt fel grundfråga i sin artikel: Varför ska staten binda pengar i produktion av sprit, telekom, bank och kontorsuthyrning när de kan användas till välfärd? Han borde i stället ha frågat varför staten ska binda pengar i sådan produktion i stället för att lämna tillbaka företagen eller pengarna till oss medborgare som ytterst äger dem.

I sin debattartikel går finansmarknadsministern in i en bokhållardebatt med Östros om huruvida det är en bra affär eller inte att sälja företagen och betala av på statsskulden. Att Mats Odell då räknar fel, eftersom han bortser från värdeökningen i bolagen, är av mindre betydelse. Det viktiga är att Östros inte borde avfärdas med räkneövningar utan med grundläggande ideologiska argument. En regering ska inte leka företagare, en regering ska inte ta människors pengar för att investera dem i ett statligt företagsimperium, och en regering ska inte dölja det verkliga skatteuttaget genom att behålla hela avkastningen av det som i grunden är folkets egendom.

En person som förstått att den centrala frågan inte är om staten ska behålla företagen utan hur staten ska göra sig av med dem, är Jonas Henricsson, Kristianstad MUF. I Trelleborgs Allehanda skriver han: ”Låt oss hoppas att Odell har modet att ekonomiskt myndiggöra medborgarna. Staten måste inte förvalta i princip hela våra förmögenheter.” Jag instämmer. Att investera i välfärd är inte som Mats Odell verkar tro att skapa möjlighet till ännu större offentliga välfärdssystem genom att amortera på statsskulden och minska statens räntekostnader. Att investera i välfärd är att ge människor större möjligheter att själva bestämma över sina liv. Det skulle de få om regeringen delade ut de statliga företagen till svenska folket. Och många svenskar, närmare en tredjedel av oss, har i likhet med staten också skulder som behöver betalas. Och till skillnad från staten har vi en nettoskuld, medan staten redan i nuläget har tillgångar som är mångfalt större än statsskulden.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Privatisering och återföring, Statliga företag

Elise Claeson skriver i SvD den 7 maj en utmärkt  kolumn  om moderna skogsägare. Och med moderna skogsägare menar hon inte statliga Sveaskog eller andra stora bolag. Hon skriver om alla de privatpersoner som äger skog och som i en del fall kan försörja sig på detta och i andra fall har skogen som en trygghet som kan ge extrainkomster när det behövs. Det skafferi som väl de flesta av oss skulle vilja ha att gå till, när knappheten blir för påtaglig eller när det behövs en extra slant för att få rätsida på livet.

Eftersom det statliga Sveaskog ytterst är alla vi svenskars egendom är vi alla också skogsägare. Inte så stora dock – vi äger i genomsnitt bara ett halvt hektar skog, ungefär som en fotbollsplan. Men vi äger också en mängd andra statliga bolag som tillsammans är värda minst 75 000 kr per person. En tvåbarnsfamilj äger alltså statliga företag för minst 300 000 kr.  Det skulle räcka för att köpa 30 hektar skog i Norrland – ett en kilometer långt och trehundra meter brett skogsparti. Nog skulle jag föredra ett sådant skafferi framför att vara delägare i ett statligt företagsimperium som rattas av några tjänstemän på Näringsdepartementet!

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Nu har Mats Odells golagatavandring inletts. Den första försäljning av statens företag har genomförts. Den blev för dyr för staten, TeliaSoneras aktieägare förlorade för mycket pengar och försäljningen borde aldrig ha genomförts. Allt enligt olika kommentarer och analyser i media. Detta kommer nu att upprepas varje gång staten ska hyvla av på sitt innehav av företag.

Det som skulle kunna ha blivit en politisk och ekonomisk framgång för regeringen hotar nu att ytterligare försämra regeringens opinionssiffror. Hur kan man spela bort ett sådant guldläge som det innebär att sitta på tillgångar i form av statliga företag värda minst 75 000 kr per svensk? Om man verkligen inte vill att svenska folket ska märka något positivt av att regeringen säljer deras företag ska man använda pengarna till att betala av på statsskulden. Och exakt det har regeringen bestämt sig för.

När staten sålt de sex företag som nu är aktuella kommer räntorna på statsskulden att minska med en dryg 50-lapp per svensk och månad. Det räcker till en hamburgare. Åtminstone jag hade varit gladare över att få min andel av de företag som säljs. Det hade gett mig ca 17 000. En tvåbarnsfamilj hade fått 68 000 kr – inget jättebelopp men ändå en rejäl hacka som kunnat användaqs till något bättre än en extra hamburgare per månad för familjen.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter